En graffares försvarstal

Det här med grafitti är inte helt enkelt. Precis som med spel på nätet upptar det en nisch som ligger lite i grålandet mellan lagligt och olagligt. Å ena sidan är det förstås strängt taget inte lagligt att graffa privata eller offentliga väggar. Någon äger dem, har betalt för dem, och kommer dessutom bli tvungna att sanera dem från “klotter” om de nu anser det nödvändigt. Många tycker dessutom att det är fult, och även om det där med skönhet “ligger i betraktarens öga” så är det som sagt svårt att komma ifrån att det kostar pengar. Vem är jag att riskera att folks hyror går upp för att hyresvärlden envisas med att lägga stora summor på att ta bort mina målningar är onekligen en fråga. Men omvänd – vem är hyresvärlden att bedöma om huset var vackrare eller fulare innan min målning? Det är – från en konstnärs perspektiv – inte en helt enkel fråga, oavsett politiska åsikter. Och nota bene: jag slutade graffa för 20 år sedan, detta är en historisk exposé.

Grafitti-artister vs. bombare

Numer har jag sedan länge en ny hobby, nämligen att försöka vinna på Slots på nätets alla online-casinon och bli ekonomiskt oberoende så att jag kan ägna mig på heltid åt oljemåleri (på dukar). Men jag kan samtidigt inte helt lämna grafitti-debatten i fred. Det första man måste ha klart för sig är att det finns två helt motsatta inställningar inom graffarkulturen. Artister vs. bombare. Själv var jag en “artist”. Så vad är du skillnaden? Ganska enkelt. En bombare är en person som bara sprayar sin “tag”, sin logo så att säga, precis överallt. Gärna över grafitti-artisters verk, men annars vart som helst. Den kändaste sådana bombaren i Sverige var en kille som sprayade taggen “Zip” ganska precis överallt på 90-talet. På husväggar, på tricken, på soffor. Överallt. En grafitti-artist är raka motsatsen. Det är en kille eller tjej som ägnar hundratals timmar åt att skissa på nya, häftiga designer att placera på specifika väggar de har spanat in, och som sedan ägnar en hel natt åt att försöka skapa ett (olagligt för all del) offentligt konstvek.

70-80-tal och NYC tunnelbana

Förhållandet mellan artister och bombare har alltid varit extremt spänt. Och aldrig mer så än under den moderna graffitins guldålder på 70- och 80-talet i New York City, då hela tunnelbanesystemet var ett rullande och internationellt känt konstverk. Artister spenderade massor av timmar åt att osedda ta sig in i tunnelbanegaragen och måla vagnarnas långsidor i alla himlens färger. Sedan rullade dessa vagnar ofta i månader innan de eventuellt blev sanerade på målningarna. Under dessa månader bombades målningarna av bombare som fyllde dem med sina spretiga taggar, och därmed saboterade dem efter hand. Att spraya på en tag tar 5 sekunder, en stor målning ofta en hel natt. Med Rudy Guiliani och hans “nolltolerans” försvann tyvärr denna världsberömda rullande utställning. Bra för de turister som ville kunna se ut genom fönstren och se på vilken station de befann sig, men tråkigt rent visuellt.